Domenico Cimarosa, son till en murare och en tvätterska i Neapel, tillhörde sin tids mest framgångsrika tonsättare. Tidigt faderlös sattes han i klosterskola där hans talang uppmärksammades. Den lätthet med vilken han skapade sin musik ledde till ett sextiotal operor, de flesta av dem komiska, som denna, hans tredje. Operan hade vid premiären så stor framgång att kung Ferdinand I begärde en ny uppsättning på prestigefylld teater. Cimarosa kom att spelas i hela Europa och blev kejserlig hovkapellmästare hos Katarina den Stora i St Petersburg. Cimarosas styrka ligger i ensemblerna, sättet att porträttera en komisk situation. Hans arior följer aldrig da-capo formen utan är uppbygda i olika delar som kontrasterar mot varandra i fråga om tempo, taktart och tonart. Dessa svarar mot den teatrala situationen och textens stämningar. Den här friheten i formen skapar spontanitet och flexibilitet, som är hans kännemärke. I jämförelser med Mozart anses Cimarosa ha en smidigare anpassning till den dramatiska situationen medan Mozart har större psykologisk skärpa.

\"The old operas have given Vadstena it\'s international cachet... \" Opera Canada,Toronto, BL 1994

”I lustifikationerna finns bl a en underbart vacker aria, en slags fiktiv självmordsaria där hjältinnan effektivt omgavs av maskförsedda mörka figurer… Beundransvärda och roliga att lyssna till är Cimarosas snabba kast mellan olika stämningslägen och detaljer som blixtrar till framför allt i orkestersatsen.” Ulla-Britt Edberg, Svenska Dagbladet, 3 juli 1994

”Han är den komiska buffans mästare, något som flyhänt lockas fram ur orkestern under lyhörde maestro Staffan Larson. Det är spirituellt och inlevelserikt – och lätt förgånget. Ändå finns överraskningar som klingar för-Mozartskt. Som när unga Clarice drabbas av ruelse – till Cimarosas mänskligt insiktsfulla musik.” Torbjörn Eriksson, Expressen, 5 juli 1994

Tillgängligt material: Partitur. Klaverutdrag.