”Vadstena-ensemblen har verkligen slagit sig i backen på att göra rolig teater av de här båda drygt halvtimmeslånga mellanspelen, inklusive recitativen. Många av regissören Per-Erik Öhrns skämt bygger på överraskningar, som inte bör avslöjas; det räcker med att påpeka att premiärpubliken skrattade gott och länge, särskilt åt de båda damernas utsvävningar i gerontologin. Linnéa Sallay gjorde huskorset Serpilla: en liten amper, kyskt svartklädd kvinna, stel i ryggen som en eldgaffel och vädrande som en råtta när det luktade skumt om mannens undanflykter. Och Angela Rotondos minst sagt bedagade änka Palandrana var en triumf för maskören, hon såg ut som om hon gjort ansiktslyftningarna åt fel håll.” Carl-Gunnar Åhlén, SvD 4 augusti 1986

”En rolig, lekfull föreställning där de medverkande med ett härligt spelhumör och engagemang skickligt drev med det stora tragiska dramats spelstil genom att plocka fram sångarnas och åskådarnas lust för komiskt överdrivna känslor och rörelser… Musiken av Orlandini är mycket lättillgänglig och enkel i sin konstruktion.” Gunnar Hoffsten, Östgöta Correspondenten 4 augusti 1986

DEN KOMISKA OPERANS UTVECKLING Det är genom att ta fram de komiska mellanspel, s.k. intermezzi, som skrevs för att locka fram ett befriande skratt mitt i de stora högtravande italienska operorna under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal, som man kan förstå grunden för opera buffan. Så småningom blev dessa mellanspel självständiga korta pjäser, liksom de två som spelades i Vadstena under samlingsnamnet Barocka upptåg, som hör till den tidens mest spelade intermezzi. (VA 1986) G. Orlandini: Serpilla e Bacocco (1719), det andra verket, är förmodligen det mest spelade musikteaterverket under hela 1700-talet! Det ledde fram till den florentinska operakomedin, en musikteaterform som kanske är den viktigaste länken mellan commedia dell'arte, intermezzo och opera buffa. V A har även presenterat fyra intermezzi av N. Jomelli, en tonsättare som komponerade inom de flesta musikaliska genrer (något som var ovanligt då) och som, av sin samtid, ansågs vara sin tids störste tonsättare, citerad av alla, från Gluck, som han var årsbarn med, till Mozart. De intermezzi som V A spelat står i rak linje till Cimarosas mästerliga buffor från den senare delen av 1700-talet.

Mycket god kvalitet.