”Den enda stämma hvars vältalighet aldrig tröttnar: tystnadens.”

Allt skrivande, alla tal, alla ord och all polemik till trots, längtade Ellen Key ständigt efter den ro och tystnad, för vilket hon skapade sitt hem Strand, där operan utspelar sig. Ellen Key är gammal och sitter i sin fars gungstol, som hon tagit med från sitt barndomshem i Småland.  Hon ser tillbaka på sitt liv och sina strider.  Människor ur hennes förflutna dyker upp och ändrar gestalt, handlingen växlar mellan dröm och verklighet.

AKT i 

År 1926 med tillbakablickar från början av 1900-talet.

I prologen sitter Ellen Key i sin trädgård som Drottning Ros ur en målning av vännen Elsa Beskows bok Blomsterfesten i täppan.  Hon välkomnar från sin tron alla kvinnor och barn, som hon ser som växter, till sin vackra trädgård och till sin sommarfest. Bondbönan, Smörblomman och Kastanjen sjunger om sina barn, Ellen säger att barn ska få leka fritt och reflekterar över moderskapet.

Drömbilden försvinner.  Elsa Beskow målar bort sin tavla av blomsterfesten, förklarar att hon inte kommer till festen och inte kan träffa Ellen mer efter Ellens avståndstagande från kristendomen och därmed konflikten med Elsas man Natanel som är predikant.

I ensamhet, det blev ingen fest, talar Ellen med sin hund Wild (”inte uppfostrad, men uppälskad”), om varför det var nödvändigt med brottet med Elsa samt om sina innersta tankar och drivkrafter. Och om tystnad.

Ellen blir avbruten av några barn som kommer och är nyfikna på hunden och huset. Ellen berättar om böckerna som byggde huset. Tre stycken Ellen Key dyker upp och berättar om några av böckernas teman: Barnets Århund-rade, Skönhet för alla och Missbrukad kvinnokraft. Plötsligt dyker tidigare vännen August Strindberg upp och anklagar Ellen för sin skilsmässa. Ytterligare tre författare och ledamöter i Svenska Akademien dyker upp: Carl David af Wirsén , Verner von Heidenstam och filosofen Vitalis Norström deltar i hånet och anklagelserna och ger henne öknamn som ” patentfjolla”. Hur kan en kvinna utan man och barn uttala sig i dessa ämnen?

Ellen driver bort dem i arian:  ”Ellen Key mot världshatet”. Hon vill slåss mot de manliga ormarna som anfaller henne, ormar av hat och dumhet. Förklarar för Wild varför hon inte kan stanna i Sverige, att hon är tvungen att fly därifrån.

AKT II

1926 med ett par års tillbakablick.

I prologen får vi träffa landshövdingskan Alice Trolle, som guidar på Linköpings slott i De gråtande fruarnas valv. Hon berättar om hur Ellen återvänt från sin landsflykt och byggt Strand. Hon berättar att Ellen inte fått gehör för sina idéer och är trött och gammal och att Trolle nu ska hjälpa till med att bilda en stiftelse av Strand, såsom ett vilohem för kvinnor.

Ellen pratar med Wild, jämför sin exil med Carl Jonas Love Almqvists landsflykt, hon fick i alla fall komma hem levande. Hon sjunger Almqvists sång om Törnrosen, Hjärtats blomma. Ett barn kommer och leker med Wild, en boll försvinner. I en dröm återser Ellen sin gamla vän Elsa Beskow som fru Astrakan, de sjunger om tidens gång, om åldrandet. Barnet hittar bollen med hjälp av Wild, nu får Wild också en sång.

Alice och tre lottor från Lottakåren pratar om den nya kvinnorörelsen och arbetsuppgifter för kvinnor under krig. De pratar om Lausannefördraget, ett möjligt sätt att skapa fred med nya gränser.  Ellen blir mer och mer upprörd över kvinnornas prat och för att de inte arbetar mer för fred, i hennes anda.

Ellen sjunger åter ” Ellen Key mot världshatet”, nu mot de kvinnliga ormarna som inte förstår varje kvinnas skyldighet i fredsarbetet.

Hon driver bort ormarna av dumhet, men drabbas av tvivel, hon känner inte igen sina egna idéer. Blev allt förfelat? 

Det blåser upp till storm.  Wild försvinner i stormen, Ellen försvinner.

I en epilog anländer nutidens kvinnor, som tidigare blommorna, och vilar vid Strand. Ellens tomma gungstol står kvar.

Mathilda Sidén Silfver, mezzosopran – Ellen Key

Viktor Rydén, baryton – Hunden Wild

Karin Blom, sopran – Elsa Beskow, Strindberg, Alice Trolle, Fru Astrakan 

Karin Mobacke, sopran – Bondböna, Barnets århundrade, Wirsén, lotta 1 

Julia Andersson, mezzosopran - Smörblomman, Heidenstam, Lotta 2, Skönhet för alla m fl

Svante Gustafsson, tenor – Fru Kastanjeblom, norström, lotta 3, Missbrukad kvinnokraft m.fl. 

Karin Blom, sopran – Elsa Beskow, Strindberg, Alice Trolle, Fru Astrakan 

Karin Mobacke, sopran – Bondböna, Barnets århundrade, Wirsén, lotta 1 

Julia Andersson, mezzosopran - Smörblomman, Heidenstam, Lotta 2, Skönhet för alla m fl

Svante Gustafsson, tenor – Fru Kastanjeblom, norström, lotta 3, Missbrukad kvinnokraft m.fl.